En av de vanligaste frågorna till Alzheimerföreningens telefonrådgivning handlar om vad man skall göra när en anhörig börjar visa tecken på vad som kan tolkas som en begynnande demenssjukdom. Vi rekommenderar i allmänhet att man skyndsamt ska ta kontakt med sin vårdcentral eller husläkare för att påbörja en utredning.

 

Demenssjukdom innebär sjukdom eller skada på nervceller och nerv­cellsförbindelser så att den drabbade successivt förlorar viktiga funktioner. Alzheimers sjukdom är den vanligaste och mest kända demenssjukdomen, men även vaskulär (blodkärlsdemens), Lewy body sjukdom och Pannlobs­ demens är diagnoser inom området. Vid olika demenssjukdomar berörs olika delar av hjärnan, varför sjukdomarna i deras tidiga faser yttrar sig på olika sätt. I dag saknas botande behandling, men tillstånden går att lindra. En professionell vård med kompetent bemötande av olika symp­tom kan bättre tillgodose de sjukas särskilda behov och höja livskvaliteten. Därför bör man få till stånd en demensutredning, helst redan vid tidiga misstankar på någon form av demenssjukdom.

En demensutredning går ut på att konstatera om det föreligger någon demenssjukdom och därefter vilken typ av demenssjukdom det handlar om. Det är viktigt att genomgå en utredning så snart man har problem med minnet eller tänkandet, eftersom det finns behandling som kan lindra symptomen och till exempel skjuta upp ett demensboende med flera år. Framför allt ökar rätt diagnos i ett tidigt stadium chansen för att kunna få rätt behandling och rätt besked om vilken form av stöd och hjälp som finns att få.

Att tänka på innan utredningen

Oftast görs en demensutredning på en vårdcentral, men kan också ske på en minnesklinik, som ofta är en del av en specialistklinik på de större sjukhusen. En tidig diagnos som möjliggör rätt behandling innebär lättnader för både patient och anhöriga. .

Tala med vårdcentralen och säga att det rör sig om en demensutredning så kan läkaren boka in tillräcklig tid för undersökningen.

Ta gärna också med någon närstående, som kan vara till stöd vid utredningen. Det kan dessutom kännas tryggt även för den närstående att träffa läkaren.

Det är viktigt att läkaren får klar­het i vilka problem den drabbade eventuellt oroar sig för. Ett litet tips är att skriva en lista med frågor till läkaren i förväg. Be gärna också om en skriftlig sammanfattning av utredningens resultat.

Tag också med en lista över aktuella mediciner och doser. Glöm inte glasögon, hörapparat och annat som behövs för att läsa och delta i samtal. Legitimation och högkostnadskort är också viktigt att ta med.

För dig som är närstående

Berätta för läkaren eller sjuksköterskan vad du lagt märke till och vad du oroar dig för. Det kan kännas bäst att göra detta i enrum eller per telefon. Även om en demensutredning kan kännas svår bör den som ska undersökas i god tid få klart för sig vad undersökningen gäller.

Så här går undersökningen till

Den som ska undersökas träffar en läkare eller sjuksköterska på mottagningen. I vissa kommuner kan istället en demenssjuksköterska eller samordnare komma på hembesök.

Vid en undersökning träffar man en läkare. Man får berätta om sina besvär och får sedan svara på frågor eller fylla i ett intervjuformulär.

Eftersom demenssjukdomar ofta kan påminna om symptomen vid depression, med minnes­ och tankesvårigheter, så frågar läkaren ofta om hur den drabbade mår psykiskt.

Det finns även olika testformulär, det vanligaste är ett s.k. minimental­ test, MMT och A quick test, AQT, som båda screenar personens minne, språk och rumsuppfattning.

Klocktest används för att mäta tidsuppfattning och eventuell nedsättning i planering. Testet ger i regel utslag i början av sjukdomsförloppet.

Resultatet

Vanligtvis redogör läkaren för resultatet av undersökningarna vid ett avslutande möte. Även här kan det vara bra att ha med en anhörig. Ibland kan det bli kompletterande undersökningar.

Om läkaren konstaterar Alzheimers sjukdom bör symptomlindrande läkemedelsbehandling skyndsamt erbjudas. Det finns två olika preparat att använda. I vissa fall kan det också bli aktuellt att se över befintlig medicinering som tidigare ordinerats för andra åkommor.

Det är viktigt att få all information

Det kan vara svårt att få besked om en demenssjukdom. Därför bör den drabbade ges tid att i lugn och ro ställa frågor. Det är också tryggt att ha en närstående med vid läkarbesöken. Försök få med skriftlig information hem om alla viktiga saker som tagits upp. Det blir oftast ett återbesök för uppföljning och mer information.

Demenssjukdomarnas utveckling är svår att förutse. I flera fall kan viktiga funktioner behållas länge, särskilt i en bekant och trygg miljö. Det är viktigt att hålla igång hjärnan. Korsord, sällskapsspel, läsning och umgänge med släkt och vänner är både trevligt och nyttigt, liksom att fortsätta med sina fritidsintressen så länge som möjligt. Så småningom kanske den drabbade behöver hjälp i hemmet. Då finns det i de flesta kommuner särskilt utbildade sjuksköterskor som samordnar hemhjälp, t.ex dagverksamhet med sysselsättning och träning.

Text: Gunnar Ekberg

FAKTA

PROVTAGNINGAR OCH KROPPSUNDERSÖKNINGAR

Läkaren undersöker hjärta, lungor, blodtryck och sköldkörtel och ibland även bröst och mage. Ofta undersöks också reflexer och nervfunktioner. Blodprov tas för att kontrollera blodvärde, socker och kalkhalt, sköldkörtelfunktion och halten av vitamin B12.

KOMPLETTERANDE UNDERSÖKNINGAR.

En utredning kompletteras med ytterligare undersÖkningar, till exempel: Datortomografi (CT): som är en röntgenundersökning av hjärnan. EEG-undersökning: som mäter aktiviteten i hjärnans nervceller.
Isotopmetod: som, efter en injektion av en isotop, mäter blodflödet i hjärnan. Lumbalpunktion: som tar ett prov på ryggvätskan för att undersöka olika proteiner, varav vissa ökar i mängd och vissa minskar vid en demenssjukdom. Neuropsykologisk: undersökning som testar minne och tankeförmåga. Arbetsterapeut: som bedömer hur den drabbade klarar sin vardag, till exempel olika hushållssysslor.

Läkaren är dessutom skyldig att bedöma om den drabbades besvär kan leda till risker vid bilkörning. Läs vidare om ”Hur länge kan pappa köra bil?” (länk kommer)

Artikeln har varit införd i Alzheimertidningen 2/2015