Alltför många fokuserar på det hemska med Alzheimers sjukdom. Det menar relationsexperten BJ Gallagher, som skrev en uppskattad krönika om fördelarna med att hennes mamma drabbats av sjukdomen. Gamla oförrätter och familjebråk som tärt mamman i årtionden raderades fullständigt. Gallagher är också tacksam för att få tid att ta farväl.  

Vi ska inte stirra oss blinda på det som är dåligt med Alzheimers, menar BJ Gallagher och pekar på saker som kan vara positiva. Foto: BJ Gallagher

"Livsvisdom från visa kvinnor". "Var Buddha på jobbet". "Det är aldrig för sent att bli det du kunde ha blivit". Det är ämnen som den amerikanska sociologen och relationsexperten BJ Gallager har tagit sig an i bokform.

Hon är också en populär bloggare på tidningen Huffington Post, där hon har skrivit flera inlägg om Alzheimers sjukdom.

BJ Gallaghers mamma har nämligen sjukdomen. I augusti i år publicerades texten ”Walking my mother home: The gifts and blessings of Alzheimer’s”, vilket kan översättas till Att följa mamma hem: Alzheimers gåvor och välsignelser.

Kan Alzheimers sjukdom vara en välsignelse? Enligt BJ Gallagher finns det i princip alltid något positivt med allt. Problemet är att vi inte ser det. Att vi ofta tänker fel. Den som följer hennes blogg ser att även hon har svåra stunder och upptäcker sina egna negativa tankar kring mammans sjukdom och sista tid i livet.

Just den här dagen i augusti valde hon att titta på allt positivt med mammans sjukdom. Åtta år efter mammans diagnos hittar BJ Gallagher många saker.

ÄR MINNESFÖRSLUST ALLTID NEGATIVT?

Ofta framhävs minnesförlust som något negativt, men i mammans fall är det precis tvärtom. När BJ Gallagher frågar ”Minns du din syster?” eller ”Minns du pappa?” får hon numera strålande leenden tillbaka. Allt det som tärt mamman i årtionden i form av syskonbråk, en plågsam skilsmässotvist och andra oförrätter är numera fullständigt utraderade.

HUMOR ALLTID BRA

BJ Gallagher har inget minne av att hennes mamma varit särskilt rolig, men numera kan hon vara busig som ett litet barn. Plötsligt säga bu och sedan skratta, eller spruta juice med ett sugrör över hela rummet. Skrattet är ytterst närvarande.

TID ATT TA FARVÄL

En del människor rycks bort från oss så att vi inte hinner ta farväl, men i Alzheimers fall har man tiden på sin sida. BJ Gallaghers mamma har inte bara tagit hand om sin dotter som barn, utan även stöttat dottern som vuxen. Nu finns tid att ge tillbaka.

NÄRVARANDE I EN ANNAN VÄRLD

En eller två dagar i veckan tillbringar BJ Gallagher med mamman. Det är de små sakerna som betyder något. Att hålla handen eller mata mamman.

 BJ Gallagher upplever det som en förmån att kunna ge tillbaka till mamman Gloria, som för åtta år sedan diagnostiserades för Alzheimers. Foto: BJ Gallagher

BJ Gallagher beskriver det som att hon lämnar sin värld för att möta mamman i hennes. Det är i dessa stunder som BJ Gallagher känner sig ytterst närvarande. Hon förklarar med hjälp av en amerikansk livsfilosof som talade om att följa en annan människa hem. Det BJ Gallagher gör är att följa sin mamma på vägen hem.

BJ Gallaghers inlägg på Huffington Post fick många positiva reaktioner, men också kritik. Någon tyckte att hon sockrade upplevelsen och pekade på att de flesta anhöriga inte alls känner igen sig. Istället lever de med rädsla och frustration, fysisk trötthet och kanske även våld. Svaret BJ Gallagher gav var att även hennes mamma under sjukdomstiden upplevt de negativa saker som sjukdomen medför. De flesta böcker och artiklar om demenssjukdomar och anhörigvård fokuserar just på problemen, men hon valde att försöka se det positiva.

Många känner också igen sig i berättelsen. En av dem är Kristina Westerlund, kansliansvarig på Alzheimer Sverige. Hennes mamma Lisbeth Carlborg gick bort tidigare 2015.

Alzheimers gjorde att jag fick den mamma som jag alltid önskat att jag hade haft, säger hon.

Allt var inte enkelt men Kristina Westerlund kan med glädje se tillbaka på den tid hon fick tillsammans med sin mamma Lisbeth Carlborg under sjukdomstiden. Foto: Kristina Westerlund
Allt var inte enkelt men Kristina Westerlund kan med glädje se tillbaka på den tid hon fick tillsammans med sin mamma Lisbeth Carlborg under sjukdomstiden. Foto: Kristina Westerlund

Mamma och dotter hade aldrig haft en bra kontakt och när sjukdomen kom bodde de långt från varandra. Avståndet var frustrerande och Kristina Westerlund märkte att mamman började tyna bort och bli allt mer förvirrad. Hon bodde ett par år i Ulricehamns kommun, men allt blev så mycket bättre när Kristina Westerlund lyckades flytta mamman till Malmö. Först tvekade familjen Westerlund kring ett boende på fjärde våningen och vid en väl trafikerad gata, men det kommunala Visheten på Amiralsgatan var ljust och med en engagerad personal, som såg till att mamman fick promenader.

Sedan mamma kom till Malmö blev allt hur bra som helst, säger Kristina Westerlund. De såg till att hon fick protein- och fettberikad kost så att hon gick upp i vikt och då blev hon mer närvarande och medveten om sin omgivning. Jag har det så bra, kunde hon säga. Någon gång frågade hon varför det bara var jag som kom, så hon förstod ju att jag var där oftare än mina syskon, som bodde längre bort.

Detta sista år betyder mycket för Kristina Westerlund. Mitt i sjukdomen kunde mamman vara oerhört klarsynt. Som när någon sa något om hur fint det var med mamma-dotter-relationen.

Åja, så bra har det inte alltid varit, blev det snabba svaret.

Det blev ett år i Malmö för Kristina Westerlunds mamma.

Det är sorgligt att hon är borta, men det känns bra att vi slutade som vänner. Jag tänker på henne med glädje i dag.

TEXT: LENA BREITNER

ARTIKELN HAR VARIT INFÖRD I TIDNINGEN MINNESVÄRT 4/2015. BJ GALLAGHERS KRÖNIKOR KAN MAN LÄSA PÅ http://www.huffingtonpost.com/bj-gallagher/ 

MINNESVART 4 2015