Kommentar till Ekot om äldre i Indien – demenssjukdomarna är en global hälsoutmaning

I dag har Sveriges Radio Ekot ett intressant inslag om Indiens växande äldre befolkning. Siffrorna känns svindlande. 4 miljoner människor beräknas vara demenssjuka i landet i dag. År 2050 beräknas de vara tre gånger fler, alltså hela 12 miljoner.

Vad gör indiska regeringen åt det här? Tydligen väldigt lite. De allra flesta äldre indier saknar pension och/eller sjukförsäkring. Barnen ska enligt lag ta hand om sina åldrande föräldrar, men gör det oftast inte då de flyttat till någon annan ort. Allt fler äldre utsätts för misshandel.

Ska vi lägga ett svenskt perspektiv på det här? Låt oss börja med en statistisk jämförelse:

Indien hade i juli 2014 enligt The World Factbook en befolkning på 1 236 344 631 invånare. Sverige hade 9 723 809 invånare. Indien uppges ha 4 miljoner demenssjuka. Baserat på Socialstyrelsens beräkningar vet vi att antalet demenssjuka i Sverige år 2014 var ca 182 000. En annan viktig parameter att notera är meddellivslängden, som enligt The World Factbook för 2014 är: Indien 67,81 år. Sverige 81,89 år.

Om Indien har 4 miljoner demenssjuka betyder det att 0,33 promille av Indiens befolkningen beräknas vara demenssjuka. I Sverige ligger siffran på 1,87 procent av befolkningen. Procentuellt sett ser det alltså ut som att vi har ett större problem än vad Indien har.

Men nu är det ju så att man med statistik kan vända och vrida på allting. Siffran om tredubblat antal demenssjuka i Indien år 2050, som Ekot rapporterar om, kommer gissningsvis från Alzheimer Disease International, ADI, en paraplyorganisation där vi i Alzheimerföreningen Sverige är Sveriges representant.

”The number of people living with dementia in the Asia Pacific region will triple between now and 2050”, skriver ADI i en rapport som lades fram i november förra året.

Det är alltså i hela Asien vi kommer att se den enorma utvecklingen, inte bara i Indien. På sidan 34 i rapporten hittar Indiens prognos, vilket visar sig vara mer än tredubbel. Det är 12,5 miljoner som prognosen ligger på 2050. Här ser vi också att Indien som land är väldigt oförberedd på utvecklingen. Forskningsmedel satsas ej, socialförsäkringssystem är ej utbyggt etc. Det är här den indiska utmaningen ligger, vilket också framgår av Ekots reportage.

Låt oss titta på en annan rapport från ADI, The Global impact of Dimentia 2013-2050 som gavs ut i december 2013. Här ser vi andra intressanta statistiska fakta.

2013 beräknades 32 procent av alla demenssjuka finnas i G8-länderna, 38 procent i ”I-länderna” (höginkomstländerna, där Sverige ingår) och 62 procent i utvecklingsländerna (låg- och medelinkomstländerna).
År 2050 har proportionerna förändrats. Bara 21 procent av de demenssjuka beräknas bo i G8-länder. I höginkomstländerna är det bara 29 procent medan hela 71 procent bor i utvecklingsländerna.

Orsakerna till explosionen i utvecklingsländer som Kina och Indien handlar om två saker. Ökad medellivslängd är en viktig faktor eftersom hög ålder ökar risken för demenssjukdomar markant. Men vi ska inte heller glömma de ”kardiovaskulära riskfaktorerna”, eller i klartextökad välstånd, som inte alltid leder till ett hälsosamt liv. Tyvärr bidrar snabbmat, sockerhaltiga drycker, stress och för lite motion till välfärdsfenomen som fetma, diabetes, höga blodfetter/åderförkaltning vilket i sin tur markant ökar risken för demenssjukdomar.

Värt att notera: på vårt firande av Alzheimerdagen i Solna förra året pekade forskaren Caroline Graff på att sannolikheten att drabbas av demenssjukdomar i Sverige faktiskt tycks ha minskat och tros ha att göra med förebyggande åtgärder mot högt blodtryck, diabetes och höga blodfetter. Vad vi stoppar i oss och hur vi tar hand om oss i vår vardag är mycket viktiga påverkansfaktorer!

Låt oss titta på en av G8-länderna, nämligen USA. Världens främsta insamlingsorganisation för Alzheimerforskning, Alzheimers Association i USA, pekar ut något intressant. I USA får man nämligen (till skillnad från i Sverige) dela in människor rätt specifikt efter etnicitet, härkomst, hudfärg. Den allra största Alzheimergruppen är kvinnor, som står för 2/3 av fallen. Störst grupp är också vita icke spansktalande (non-hispanic). Men sedan kommer något intressant:

De som är att betrakta som ”äldre” i USA löper allra störst risk att drabbas av Alzheimers om de är antingen ”african-american” eller ”hispanic”, dvs svart/färgad eller spansktalande/latinamerikan.

Varför det är så förklaras ej, men gissningsvis finns en stark koppling till inkomst, utbildning, motion och matvanor (dvs att det är en klassfråga).

Samtidigt pekar ADI i rapporten om utvecklingen 2013-2050 på något annat intressant. Titta på sidan 3 i rapporten! Här tittar man på ålders-specifik prevalens uppdelat på regioner i världen. Måttet handlar om risken att drabbas av sjukdomen vid en viss ålder.

Latinamerika och Karibien är de regioner i världen där man vid en specifik ålder löper störst risk att drabbas av en demenssjukdom (8,5-8 procent) att jämföra med där prevalensen är som lägst – söder om Sahara (drygt 5 procent).

Samtidigt kan vi notera att prognoserna för vissa områden har skrivits upp rejält. ADI går inte in exakt på vad som har hänt, men konstaterar att ju mer data man samlar in desto tydligare blir det att variationerna inte är så stora mellan världens regioner.

Det som har hänt är att prevalensen för öst-Asien samt  länder söder om Sahara år 2013 fick sina procentsatser kraftigt uppskrivna från tidigare prognos 2009. Förändringen är så stor att den åldersspecifika prevalensen i östra Asien (Kina och Indien) numera är på samma nivå som i USA och Kanada! Kina, Japan m fl ligger strax under västra Europa. Skillnaderna mellan världsdelarna jämnar helt enkelt ut sig.

Vad ska Sverige göra? Stoppa huvudet under vingen och hoppas att det blåser över, ungefär som den svenska regeringen gör i dag? Eller ska Stefan Löfven kalla det ett hot mot nationen och öka forskningsanslagen, så som Obama gör i USA? Varför inte se hotet som en möjlighet? Vi har en hel värld att exportera vår kunskap till och mycket duktiga Alzheimerforskare. Varför inte se till att satsa på det som är en av vår tids största globala utmaning?

TEXT: LENA BREITNER