För ett år sedan infördes rätt till daglig utevistelse på kommunala och privata omsorgsboenden i Stockholms kommun. Nu visar en undersökning att många chefer och anställda inte ens känner till rättigheten och mindre än tjugo procent av alla verksamheter har informerat de boende. Anhöriga och ungdomar är en förutsättning för genomförandet.

I december 2014 fattade äldrenämnden i Stockholms kommun beslut om att införa en garanti om daglig utevistelse på samtliga vård- och omsorgsboenden i kommunen. Beslutet gällde såväl på boenden i kommunal som privat regi.

Rätten till utevistelse gällde alla boende, med undantag av de som hade hinder av medicinska skäl.

 
Faximil tidningen Minnesvärt 4/2015.

Det låter ju bra att ha en garanti om daglig utevistelse. Men hur gick det med genomförandet? I september i år lämnade äldrenämnden en granskningsrapport om hur den nya rättigheten implementerats. Resultatet,  som till exempel behandlades i Östermalms stadsdelsnämnd i slutet av november, är ganska nedslående.

Stockholms kommun har 92 vård- och omsorgsverksamheter varav 42 ingick i granskningen. Av dessa 42 verksamheter bedrevs demensvård inom samtliga förutom en enda. Av de 42 undersökta boendena var 17 kommunala, 12 entreprenader och 13 privata vårdverksamheter. 52 chefer och 77 anställda hade intervjuats.

Undersökningen visar att bara tre fjärdedelar (74 procent) av de tillfrågade cheferna hade hört talas om rättigheten till daglig utevistelse. 21 procent svarade att de inte kände till rättigheten och 5 procent svarade ”vet ej”.

Hos personalen var kunskapen ännu sämre. 38 procent svarade att de aldrig hört talas om rättigheten, 10 procent visste inte. Det betyder att lite drygt hälften av de anställda, 52 procent, kände till rättigheten.

De som saken berör är ännu viktigare, nämligen de boende, eller ”brukarna” som de populärt kallas i kommunala handlingar. På frågan om ledning och personal har informerat ”brukarna” om sin rättighet svarar cheferna på åtta av 42 verksamheter att så har skett. Personalen menade dock att det bara var två av 42 verksamheter som informerat brukarna.

Oavsett tyder detta på att mindre än 20 procent av verksamheterna hade informerat ”brukarna”.

Huruvida anhöriga och gode män också informerats framgick ej av handlingarna, men det vore ju onekligen lämpligt med tanke på att många personer med svåra kognitiva hjärnsjukdomar har problem med minne och tidsuppfattning.

Enligt Socialstyrelsens beräkningar skulle år 2012 två tredjedelar av de som bor på äldreboenden i Sverige vara demenssjuka. I Stockholms kommun beräknade ännu fler vara demenssjuka – hela 85 procent!

Av de 2 682 personer som har en plats på ett av de 42 undersökta vård- och omsorgsboende i Stockholm skulle kanske omkring 2 280 personer har en svår kognitiv hjärnsjukdom.

Människor med svåra hjärnsjukdomar är patienter och inte brukare, säger Kristina Westerlund. Patient betyder faktiskt ”den som behöver vård”. Vissa ur vår patientgrupp kan hantera att få information om rättigheter och skyldigheter, men en stor andel har problem med minnet samt har även svårt med tids- och rumsuppfattning.

Alzheimer Sverige har länge ställt sig kritisk till att personer med kognitiva hjärnsjukdomar kallas för brukare.

Vi menar att det är kränkande att dessa patienter kallas kunder, brukare eller klienter, säger Kristina Westerlund.

Att verksamheter inte informerat de så kallade ”brukarna” är alltså inget bevis på att de gjort något dåligt. Tvärtom kan information om rättigheter att gå ut varje dag skapa mycket missförstånd och frustration hos patienter med kognitiva funktionsnedsättningar. Det kan vara hänsynsfullt att inte belasta dem med information och valmöjligheter som de har svårt att hantera.

Hur gjorde då chefer och personal i Stockholm för att få ut de boende? En del uppgav att ”brukarna tillfrågas på morgonen om det önskar gå ut under dagen” medan andra gjorde utevistelserna till mera av en spontan aktivitet i stunden. En del verksamheter uppgav att utevistelserna erbjöds i mån av tid, andra att erbjudandet ges ett antal gånger per vecka.

Redan när kommunen tog beslut om garantin om utevistelse pekade man på att man inom ordinarie bemanning inte skulle klara kraven:

”Ungdomsvärdar och den ideella sektorn kan vara en del i att uppfylla dessa mål”, stod det i förfrågningsunderlaget för upphandling av enstaka platser inom privata boendeformer (Dnr 125-2511/2009 Upplaga 2).

Utdrag ur äldrenämndens rapport. Fotnot 6 hänvisar till upphandlingen Dnr 125-2511/2009 Upplaga 2

Av undersökningen som lades fram i september framgår att flera verksamheter tar hjälp av timanställda så kallade sommar- och helgungdomar för att klara utevistelserna. Flera verksamheter tar även hjälp av anhöriga.

I Stockholmsrapporten framhävs att de demenssjuka upplevs som en i högsta grad svår grupp att motivera till att gå ut. Flera av de anställda upplever just detta som väldigt frustrerande.

Att fråga om en person på morgonen om den vill gå ut klockan tre kanske fungerar på en person med kroppsliga problem och kanske även med vissa demensdiagnoser, men en Alzheimerpatient har stora problem med tidsuppfattning och kanske inte förstår vad eftermiddag är, säger Kristina Westerlund.

Kristina Westerlund känner sig tveksam till att ta hjälp av ungdomar och den ideella sektorn.

Det krävs kunskap och utbildning för att kunna bemöta patienter med dessa svåra kognitiva hjärnsjukdomar, säger hon.

Ofta ges en bild av att vem som helst kan jobba i omsorgen, men demenspatienter kräver utbildad personal som förstår vad en patients specifika diagnos och problematik innebär. En pannlobspatient fungerar inte på samma sätt som en person med Lewy Bodys sjukdom eller med Alzheimers sjukdom.

I dag arbetar nästan alla kommuner med uppföljning av och strategier för att minska beteendemässiga och psykiska symptom, BPSD, ett arbete som utgår från en människas livshistoria. Just detta arbete ska dokumenteras och är av naturliga skäl sekretessbelagd.

En person med pannlobsdemens är väldigt miljöstyrd och ser det som är framför näsan, säger Kristina Westerlund. De kan bli aggressiva och det är inte ovanligt att de också är översexuella. Att skicka ut en 18-åring att promenera med en sådan patient är galet. Jag är övertygad om att personalen på boendena är medvetna om det här, men jag är också övertygad om att politikerna inte förstår det.

Tyvärr är det vanligt att politikerna framhäver det som att vem som helst kan jobba med det som slentrianmässigt kallas för ”de äldre”. Men det är inte vem som helst som kan jobba med de här frågorna. Oro, aggressivitet och våld existerar inom demensvården. Att förlita sig på personer som inte har utbildning och erfarenhet i hur man dämpar och distraherar patienten är varken snällt mot patienten eller mot de utomstående som tror sig göra en insats.

Man kan inte bara ta någon från gatan. Det krävs erfarenhet och utbildning. Du måste veta vilken diagnos patienten har och hur dennes liv har sett ut. Utifrån detta kan du välja strategier för att få ut patienten på en promenad.

Svensk lagstiftning krockar många gånger med symptom och sjukdomsbild. Ett exempel är hållningen att individen själv ska få bestämma.

En Alzheimerpatient säger ofta fel men menar rätt. De kan säga att de har ätit fast de inte har det, säger Kristina Westerlund. De kan säga att de inte har ont fastän de har jätteont. Frågar du om de vill gå ut säger de kanske nej men menar ja. Man måste använda andra strategier för att få ut dem.

I Stockholmsutredningen pekas på goda exempel på hur man underlättat utevistelser. Det kan gälla grillstunder eller gymnastik som förläggs utomhus. Uteplatser som fixas till med växter eller får infravärme.

Men det finns också många hinder. Det allra främsta uppger personalen är vädret. Solen är ett bra sätt för att få ut de äldre. Andra problem som framhävs är ”vilket våningsplan avdelningen är belägen på”, vilket vi på Tidningen Minnesvärt tolkar som att allt som kräver hiss innebär mer av planering och ibland även att extrapersonal tas in. En del verksamheter löser dock detta genom att förlägga utevistelserna vid överlappande byten av skift, då bemanningen är högre.

Ett annat hinder för att gå ut är gångbanor som inte underhålls på vintern. Bristande personalbemanning uppges också vara ett stort hinder.

Granskningen kan inte avgöra om det varit någon skillnad vad gäller regiform, det vill säga kommunal, privat eller entreprenad.

TEXT: LENA BREITNER

CITERA OSS GÄRNA, MEN HÄNVISA TILL KÄLLA. ARTIKELN PUBLICERADES I TIDNINGEN MINNESVÄRT 4/2015.

FAKTA 1: Varför ska man ha en daglig utevistelse?

Det finns många skäl till varför äldre och demenssjuka ska ges daglig utevistelse. Stockholms äldrenämnd tar hjälp av Statens folkhälsoinstitut och deras rapport 2003:60, där flera studier visar både fysiska och psykiska positiva hälsoeffekter av daglig utevistelse. Förutom att välbefinnandet ökar gör promenader att skelettet och muskulatur stärks och benskörhet motverkas. Rörlighet bibehålls.

Ett problem med i synnerhet demenssjuka är att de gärna vill vända på dygnet och oro är vanligt. Genom utevistelser kan sömnkvalitet förbättras och depression och ångestliknande symptom motverkas. Spänningar i muskulatur kan också minska.

Fakta 2: Vad är en utevistelse för äldre och demenssjuka?

Det första många tänker på är säkert en promenad i närmiljön eller i trädgården, men en stund på balkongen räknas också som en utevistelse enligt Socialstyrelsen och Stockholms stad.

FAKTA 3: ARKITEKTUREN VIKTIG FÖR ATT LYCKAS

I förra numret av Minnesvärt visade vi på arkitekturens betydelse för att få till stånd utevistelser. Sveriges bästa demensboende Smedbygården i Åkersberga byggdes i markplan och utan långa korridorer för att få till en effektiv bemanning samtidigt och så att patienterna i hög grad skulle kunna vistas utomhus eller i vinterträdgården. I förra numret pekade vi också på att många kommuner byggde boenden med långa korridorer där personalen hade svårt att ha koll, vilket även detta försvårar utevistelser.

 Den som bygger boenden i markplan har lättare att göra utevistelsen till en spontan aktivitet. Det är ju bara att öppna altandörren och gå ut. Demenspatienter är oftast lättare att locka ut genom ett spontant förslag. Bild: Minnesvärt 3/2015

Den som bygger boenden i markplan, som Smedbygården i Åkersberga har gjort, har lättare att göra utevistelsen till en spontan aktivitet. Det är ju bara att öppna altandörren och gå ut!

Demenspatienter är oftast lättare att locka ut utomhus genom ett spontant förslag.

Läs gärna vår artikel om varför det är smart för både patienterna och den kommunala ekonomin att bygga demensboenden i markplan, klicka här!