Vikingarna fick skulden för pannlobsdemensen och andra berättelser av och om Arne Brun

I huvudet på en hjärnforskare – Samtal med neuropatolog Arne Brun. Det är titeln på en bok som ges ut av Kunskapscentrum för demenssjukdomar, Minneskliniken, Skånes universitetssjukhus.

Professor Arne Brun upptäckte pannlobsdemensen på 1970-talet. Här signerar han boken om sitt liv. Till höger Birgitta Brun, svägerska. Foto: Lena Breitner

Idén till boken kom från professor Lennart Minthon, kollegan som varit med om att bygga upp Minneskliniken. Varför inte göra en bok om Arne Brun på Kunskapscentrum? Äsch, tyckte först den i dag 85-årige Arne Brun. Hans liv var väl inget speciellt?

Men jo, Arne Brun är en speciell människa. Han är än i dag en världsauktoritet inom sitt gebit, bland annat då det var han som upptäckte pannlobsdemensen på 1970-talet.

I boken om honom får vi veta hur det gick till. Vid obduktion hos vissa patienter hittade han håligheter och bubblor mellan cellerna i pannloben och tinningsloberna. Men i andra delar av hjärnan återfanns inte håligheterna. Uppfattningen att Arne Brun satt och tittade på en sjukdom stärktes och artiklar började publiceras.

De stående ovationerna uteblev. Inga kritiska röster hördes i forskarvärlden heller. Det var kort och gott ganska tyst. I tvivlets mörka stunder funderade Arne Brun på om han och kollegan Lars Gustafsson var på rätt spår.

Har man ställd till med något som man ska tvingas stå för och be om ursäkt för i framtiden?

berättar Arne Brun i boken

Nu blev det inte så. Genombrottet kom på en satellitkonferens på Grand Hotel i Lund 1986. Forskare från Japan, Storbritannien och Frankrike dök upp och visade sig ha sett liknande förändringar. Arne Bruns artiklar hade visst blivit lästa.

Den som haft förmånen att träffa Arne Brun vet att han är en levande historiebok, som alltid kan bjuda på intressanta berättelser om vår hjärnas utveckling och om hur människor betraktat hjärnsjukdomarna. I boken ges många exempel.

Visste du att vikingarna blev beskyllda för att vara orsak till pannlobsdemensen?

När diagnoser började komma runtom i Europa förklarades detta med att vikingarna spridit sina gener när de varit ute och härjat.

"Den skulle förklara det nordmännens raseri som man bad Gud bevara sig för".

säger Arne Brun

Påståendena tystnade efter att sjukdomen identifierats utanför vikingarnas spridningsområden, men liknelsen är intressant. I pannloben ligger nämligen våra sociala och emotionella funktioner. Vid pannlobsdemens kan emotionella bindningar till familj och nära vänner liksom gränsen för vad som är socialt acceptabelt suddas ut. Patienten kan slafsa i sig maten, eller göra saker på gränsen till det kriminella. Människor mitt i livet som drabbas kan få karriärer förstörda medan familjen förfärad undrar vad som pågår.

Att ha liknat pannlobspatienter vid vikingar säger kanske en del om historiska stereotyper. I dag vet man alltså bättre.

Boken om Arne Brun är inte bara en forskningshistorisk exposé. Det är också berättelsen om en ung man som på 1950-talet startade en avdelning för neuropatologi i Lund och som på 1960-talet begav sig till Harvard i USA. Berättelsen är tänkt att inspirera andra forskare. Forskarvägen är inte alltid så rak som man kanske vill tro.

Arne Brun är i dag 85 år men är fortfarande i högsta grad verksam som forskningsskribent. Han håller koll på dagens forskning och är kritisk till att Socialstyrelsen radikalt valt att skära ner antalet obduktioner.

Enligt Läkartidningen ska bara 11 procent av de avlidna ha obducerats 2012, en siffra som anses för liten och kan innebära fel i diagnostik och behandling. På 1970-talet obducerades hälften av de avlidna. I boken om Arne Brun pekas på att en undersökning i Stockholm visat att huvudsjukdomen, som angetts som dödsorsak, efter obduktion bara visat sig vara korrekt i 35 procent av fallen. Andra problem med att inte obducera är att anhöriga får leva med obesvarade frågor om ärftlighet.

Slutsatsen är att antalet obduktioner måste öka, inte minst för att minska feldiagnostiken för att i framtiden kunna bota svåra kognitiva hjärnsjukdomar som i dag kostar stora samhällsresurser.

 Boken om Arne Brun kan rekvireras via Minneskliniken i Malmö. Foto: Lena Breitner

I boken om Arne Brun får vi också ta del av framgångarna som författare till snapsvisor. Arne Brun brukar gå till final i Snapsvise-SM och har flera gånger varit med i landslaget. 2013 skrev han en snapsvisa som heter Alzheimergöken. Den finns i två versioner, som ni kan ta dela av här.

Fler snapsvisor finns i boken. Bland annat originalet om Darwin som Arne Brun skrev 1998 och som vann Snapsvise-SM 2001, men då "kapad och insänd av någon annan", som patologen uttrycker det i boken.

Författaren Set Mattsson, som skrivit boken kallar sig mera av "ett skrivbiträde" där tanken är att Arne Bruns röst ska tala för sig själv, förklarar att boken är är tänkt att läsas även av den som inte är medicinskt bevandrad.

 Set Mattsson har intervjuat Arne Brun och ser sig mest som en förmedlare av hjärnforskarens tankar. Foto: Lena Breitner

Så jo, allt från anhöriga till drabbade av pannlobsdemens till och en annan politiker har en del att lära. I synnerhet den senare kategorin borde lyssna på Arne Bruns synpunkter på vad begränsat antal obduktioner innebär.

Boken är tryckt i begränsad upplaga, och kan rekvireras via Minneskliniken i Malmö. Priset ska enligt uppgift till oss vara 100 kronor inklusive porto. Först till kvarn gäller.

Vill du köpa boken? Klicka här så har du en instruktion till att beställa den.

TEXT: LENA BREITNER